Jag fick för mig att jag skulle köpa en iPad. Började titta lite på vad den skulle kosta att köpa här jämfört med i Sverige. Den startar på $499. Mitt problem är dock att jag ska alltid ha det bästa när det gäller teknikprylar, utifrån mina behov. När jag hade byggt ihop den iPad jag ville ha hamnade priset på det dubbla. Då lade jag ner. Varför kan jag aldrig vara nöjd?
Jag har faktiskt sänkt mina krav på saker och ting, inte minst på mig själv. Jag vill inte längre göra superkarriär i USA och jobba på en flashig PR-byrå i NYC (som var mitt mål för fem år sedan). Jag har insett att det inte är värt det. At the end of the day, vem skulle tacka mig för att jag sliter häcken av mig för deras skull? Just det. Däremot nöjer jag mig aldrig med mindre, menat att jag tycker inte om att lägga mig på en lägre nivå än där jag var förut. Jag tycker om att jobba mig från golvet och uppåt, att sikta mot ett mål. Jag tycker om att sätta delmål med vetskapen om att jag kommer att nå dit till slut. Det är kul att lägga strategier som fungerar, så länge målen är nåbara, vilket betyder att jag sätter dem utifrån hur mycket energi jag tycker det är värt att lägga på att nå dem. Med tiden har jag lärt mig att gräset inte är grönare på andra sidan, men det är ganska nyttigt att hoppa över ån och få se det med egna ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar