Började dagen med simträning. Jag måste erkänna, de första längderna tycker jag verkligen inte om det. Jag funderar efter varje vändning att på att lägga av. Det där att vara under vatten och inte kunna andas när jag vill. Jag får cellskräck och panikångest, helt ärligt. Min envishet gör att jag inte slutar. Jag har ju ett mål med det här. Efter fem minuter är ångesten borta och jag kommer in i ett flow. Märkligt. Det går bra nu. Bra för att vara jag.
Efter simträningen begav jag mig till Triathlon Lab i Santa Monica. Jag börjar nästan bli stammis där nu, får till och med ordentlig rabatt. Stod och pratade en stund med den här tjejen igen. Jag frågade vilken distans hon kör. Mest halvtriathlon visade det sig. Hennes favorit är det i Las Vegas i September. Eller det i Nevada i November. Eller det i Napa Valley nu i Juli. Napa till Sonoma - hur kul låter inte det? Det är nu på lördag. Neeej. Vi som ska dit veckan efter. Jaja, nästa år. Det är inte helt omöjligt.
Jag sitter och läser Runner's med reportaget om nybörjartriathleter. Som ett försök till en förklaring till varför man utsätter sig för detta står det:
There's something about the mix of disciplines in the triathlon that gives participants a veneer of surprising versability, like human transformers.
Nu vet jag varför jag gör det jag gör. Jag vill vara en Transformer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar