Man Gör Vad Man Kan

Jag köpte den här burken på Whole Foods också. Gör vad jag kan för att främja läkningen av min tå. Äter till och med ost fastän jag inte tycker om det. Ni förstår inte hur skönt det är att kunna gå utan att bli blöt och kall så fort jag går ut. Dessutom är det halt och tungt att gå med en plastpjäxa i en massa snö och på isgator.

De här fyra månaderna sedan jag sparkade av tån har känts som en halv ungdom för mig. Det är ungefär som att vara arbetslös. Det känns hopplöst för jag vet inte när den kommer att vara läkt. Visst kan jag vara med och påverka läkningen själv, men bara så mycket. Ungefär som att söka jobb när det inte finns ångra. Jag får ingen hjälp för ingen verkar veta vad de ska göra för att fixa tån. Jag blir irriterad på människor som inte rör på sig genom träning, de som kan. Precis som folk som klagar på sina jobb när de åtminstone har ett jobb.

När det har gått så här lång tid börjar jag bli deprimerad, jag som vanligtvis är en väldigt positiv människa. Det är jobbigt. Moment 22. Fy fasen för att inte ha ett jobb, för den som verkligen vill arbeta. Fy fasen för att vara skadad när man är skapt för att röra på sig genom fysisk träning utomhus, som att springa i skogen och åka skidor. Det man lever på är att det en vacker dag kommer att vara fixat. Den Dagen får gärna vara här snart.