Ego?

Ni som läste mitt inlägg i går om att jag känner mig ensam behöver ju inte tycka synd om mig. Jag menade inte "ensam ensam", utan det är väl mer ett tecken på att jag är klar med att leva mitt liv själv, jämt.

Som långvarig singel blir man väldigt självupptagen. Jag är i fokus, helt naturligt. Det handlar om vad jag ska göra på min lediga dag, vad jag vill äta till middag. Problemet när man har varit singel så länge är att det blir svårt att helt plötsligt börja tänka på någon annan, att ha någon annan att ta hänsyn till. Dock är jag så klar med mig själv nu att jag vill börja lära mig det här.

Det svåra när man (läs jag) då är singel och vill hitta någon är ett antal saker:

1. Man vill hitta någon annan som är singel...

2. ...som också är klar med sig själv...

3. ...som vill dela med sig av sig själv...

4. ...som är beredd att anstränga sig (för det är en ansträngning)...

5. ...som bara ibland kan ge upp sitt "jag" och prioritera "mig".

Jag tror inte att jag skulle vara en krävande flickvän, fru eller vad det nu blir i framtiden. Eller jag vet att jag inte skulle vara det. Jag ser så många förhållanden där människor låser in sig i varandra och inte är individuella human beings längre. Det är det som hittills har fått mig att vilja vara singel. Jag har varit avskräckt. Men så har jag stött på så många förhållanden den sista tiden där de två tillåter varandra att leva sina egna liv. De stöttar varandra och ger varandra egentid. De gör även mycket tillsammans, vilket då kräver att de har någorlunda samma intressen. Det är just det här som har fått mig att inse att man behöver faktiskt inte ge upp sitt "jag" för att leva i ett förhållande. Så vill jag ha det. Det letar jag efter.

Jag har de bästa vännerna i världen. En del gamla har försvunnit och många nya har kommit till de senaste åren. Både tjejer och killar, i olika åldrar. Det blir så när man reser mycket. Det jag ännu inte har är just det jag beskrev ovan. Det beror mycket på att jag har levt mitt liv för att självförverkliga mig själv. Jag lever ett riktigt egoliv. Jag behöver inte fråga någon på morgonen om det är okej att jag sticker ut och springer eller tar en cykelrunda. Jag gör som jag vill. Det jag hoppas på någon gång i framtiden är att hitta någon som antingen vill följa med, eller som helt enkelt låter mig sticka iväg och som hittar på något på egen hand under tiden. Någon som vill vara med mig senare och som jag vill prioritera under dygnets resterande timmar.

Det här var ingen kontaktannons. Jag tror bara att jag lyckades få ner i ord vad många singelmänniskor - a.k.a. egon - känner. Det är i princip det här jag diskuterar med mina andra singelvänner. Det jag/vi söker är väl egentligen framgångsformeln för att få allt det här att fungera. Finns den?

Hur går man från "jag" till "vi"? Hur blir 1+1 minst 3?