Reiseleiter

Jag skulle ta bussen - fortfarande mitt favoritsätt att resa - upp till Stockholm i dag. Innan jag gick på bussen i Jönköping skulle jag ta fram mitt bokningsnummer (som jag alltid antecknar i telefonen) när jag upptäcker att jag inte har något. Jag höll på att boka en biljett i lördags, men mitt kort strulade. Jag var på väg att hämta ett annat kort, men något kom väl emellan och jag bokade tydligen aldrig någon biljett? Bra där Ellinor. Det hade väl inte varit något problem, om det nu inte var så att bussen var fullsatt. What to do, annat än att lägga huvudet på sne och le mot busschauffören? That I did, och det funkade. Busschauffören sa att jag kunde få sitta i reseledarstolen längst fram, om jag lovade att leka reseledare.

What is said is done, så jag hoppade upp i sätet, satte på micen och introducerade mig själv på äkta reseledarsätt, samt busschauffören som skulle köra oss till Stockholm. Jag informerade om toaletten längst bak och att det är bra att ha säkerhetsbältet på sig, samt att det finns en kaffemaskin längst bak i bussen och kylda drycker längst fram. När vi åkte förbi Gränna berättade jag att Per Brahe d.y. grundade den här "byn" år 1652 och att den numera främst är känd för sina polkagrisar.

Jag har ju varit reseledare och jag kommer att ta ett sabbatsår någon gång och göra det igen. Att jobba som Reiseleiter är det roligaste, mest lärorika och mest krävande jag någonsin har gjort. Att jag jobbade för ett brittiskt resebolag som har papper för papper för papper (värre än USA vad gäller säkerhet) gjorde inte saken lättare, men det var det som var utmaningen. Jag skidguidade (vintern) och vandringsguidade (sommaren) på veckorna och körde transfer (köra gäster till och från flygplatsen) på helgerna. I bussen i dag sitter jag bra. I Österrike där jag var fanns det sällan säkerhetsbälten och det var oftast snötäckta serpentinvägar med stup vid sidorna (jag som har höjdskräck). Busschaufförerna pratade endast tyska med österikisk dialekt (omöjlig att förstå, Grüss Gott) och om gästerna dessutom var skottar eller irländare var det extra roligt (ännu mer omöjligt att förstå).

Jag minns också när jag skulle påbörja mitt jobb som vandringsguide.

- Vilka vandringar ska jag gå då? frågade jag min supervisor (en dryg snubbe från Birmingham).

- Det ska du ha satt upp själv tills på lördag när sina första gäster anländer.

Jag berättade häromdagen om min skoskav. Med den, i sandaler, gick jag uppför berget Hohe Salve (1828 m). Det här var i början av maj och det var barmark nere i dalen. Det var det inte uppe på toppen. Jag gick i mina sandaler i snö upp till midjan den sista biten, för jag skulle ju upp till toppen - no matter what. Detta blev sedan en av mina mest uppskattade vandringar. Precis som den här bussresan i dag är den roligaste bussresan jag någonsin har gjort.

Nu måste jag lägga ner datorn så att jag och busschaffis kan fortsätta berätta skrönor. Bara en och en halv timme kvar till Stockholm. Behöver jag säga att jag inte fick betala för resan?