Jag har också funderat mycket på vad som händer nu. Inte på hur min civilstatus ska utvecklas, den har utvecklats fort nog det senaste året. Det går ju ät rått håll om man säger så. Däremot har jag funderat över mitt liv i övrigt. Vad jag gör nu, vad jag vill göra sen? Vilken riktning livet ska ta helt enkelt. Det fick mig att komma på en del ämnen att skriva om här. Det handlar om någon form av 30-årskris. Inte en dålig sådan, utan mer en sund sådan som handlar om mina funderingar över livet just nu. Here we go.
Andra människor ser nog mig som en karriärstjej. Jag förstår det. Jag har alltid varit väldigt fokuserad på min egen framgång, både i skolan och det som har kommit efter. Jag har hela tiden velat utvecklas, lära mer, göra bättre, nå längre, komma högre. Tills nu.
Vi pratade om det igår också. Förra sommaren var jag hemma hos mina föräldrar och rensade bland en massa skolböcker. Jag hittade en skoldagbok från när jag var nio år där vi svarade på frågan "Det här gör jag när jag är 40 år". Jag svarade att då bor jag i New york med min man och mina två barn och jobbar på en bank. Jag visste redan då, sittandes i en liten stad i Västergötland där alla känner alla, att jag ville ut i världen, att jag ville utbilda mig och få ett bra jobb, att jag ville något mer.
Att bankvärlden inte var något för mig insåg jag redan på gymnasiet. Jag hatade siffror. Jag hittade vad jag verkligen var bra på och fokuserade på det istället, stack från den lilla staden så fort jag kunde, ut i världen, utbildade mig och reste runt och jobbade och utvecklades så mycket jag bara hann med de följande tio åren efter studenten.
Jag har lärt mig mycket, jag har träffat underbara människor, jag har sett platser, jag har gjort roliga saker. Att ge mig iväg sådär är det bästa jag har gjort och jag ångrar ingenting. Men det fanns något som jag aldrig hittade där ute. Trygghet och ro. Jag hittade aldrig något som gjorde att jag ville slå mig ner och nöja mig. Jag fortsatte att söka och det blev jobbigt i längden. Det hade gått tio år och jag bestämde mig för att sakta ner. Jag flyttade hem till Sverige, tog ett fast jobb, köpte lägenhet och investerade i att hitta en fast punkt. Gav till och med pojkarna en chans, nu när jag visste att jag skulle stanna på ett och samma ställe.
Inget gick som jag hade tänkt mig. Jag träffade fel killar, fick fel chef och började nog sakta men säkert närma mig en 30-årskris. Vem var jag, vad ville jag, vart skulle jag nu? Jag ignorerade de här tankarna, för nu hade jag ju bestämt mig för att nöja mig.
Så, när jag var som mest förvirrad inombords, träffade jag J. Det var i en period då jag var fast besluten att inte träffa någon, för jag ville hitta mig själv först. Det sa jag till honom men han gav sig inte. Saken var också den att jag kände direkt att när jag var med honom så började jag göra just det - hitta mig själv. Jag vågade komma ur det hårda skalet och faktiskt blotta mig. J fick mig att inse vad livet faktiskt handlar om. Det handlar inte om att jobba sig till erkännande. Att bara bli bedömd på sina prestationer.
Han tycker om mig för den jag är, inte för det jag gör.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar