Jag läste en artikel i Metro härom dagen. Det stod om Jennie som är "bussig mot sig själv i karriären". Min så kallade karriär är faktiskt den största "krisen" jag går igenom just nu. Jag, och andra, har ju som sagt alltid sett mig som en karriärtjej. Jag hade höga mål med mig själv också. Ända tills för ett och ett havt år sedan. Det var då jag tappade lusten och min annars inbyggda drivkraft att kämpa. Många faktorer spelade in, inte minst att jag hade en chef som inte såg, tog tillvara på och uppskattade min kompetens.
Jag som är otroligt prestationsfokuserad har också alltid värderat mig själv efter vad jag presterar. Om jag inte har presterat bra en dag så har jag känt mig ganska värdelös, och vice versa. De dagarna jag har gjort bra ifrån mig jobbmässigt så har jag varit superlycklig. Helt fel egentligen.
Man skiljer ju på självkänsla och självförtroende. Man brukar säga att självkänsla handlar om vilken syn man har på sig själv, medan självförtroende mer handlar om vad man tror att man kan prestera. Jag har alltså för det mesta haft väldigt bra självförtroende medan självkänslan har varit sämre. Det här måste jag jobba med, att komma ifrån. Jag behöver inte alltid prestera för att vara bra.
Tyvärr tror jag att jag är långtifrån ensam att känna så här. Jag har alltid haft mer och mindre högpresterande människor runt mig och då är det lätt att ryckas med. Nu, när jag fick nog för ett tag sedan, tog ett break och startade eget har jag fått ett annat perspektiv på att jobba och göra karriär. Det är inte så viktigt längre. Snart ska jag enbart fokusera på att vara mamma, det kommer bli den största utmaningen jag har stått inför. Då ska jag släppa allt vad jobb och karriär heter. Jag kanske har kvar något litet uppdrag om det funkar, men i så fall för att jag vill. Annars har jag bestämt mig för att börja om från 0 om ett år och göra det jag känner är rätt då.
30+ kommer bli bra, det vet jag. Bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar