Det sätter sina spår

Jag skulle hem sent igår kväll. Jag ringde efter skjuts. Jag går inte hem själv sent på kvällen, längre. Jag har alltid varit den som tänker att "det händer aldrig mig". Tills för ganska ungefär ett år sedan. Jag var på väg hem sent en kväll. Det var mörkt givetvis och inte en människa ute. Då, från ingenstans, dyker det upp en kille bakom mig. Jag fick en fruktansvärt obehaglig känsla inom mig. Som när man vet att allt inte står rätt till. Den här killen gick bakom mig en stund. Jag hade ingen telefon med mig, fråga mig inte varför. Helt plötsligt hör jag hur killens steg blir allt intensivare i takten. Jag vänder mig om och ser hur han springer emot mig. I ren panik tog jag då till någon hemmagjord självförsvarteknik. Jag hade saker i händerna som jag kastade emot honom och sparkade och skrek. Jag tror att jag lyckades träffa någon av hans känsligare delar, för idioten backade och sprang ganska snart vidare. Där stod jag, chockad, och insåg vad som precis kunde ha hänt. Hur jag tog mig hem efter det har jag inte många minnen av. Jag vet bara att det händer faktiskt mig också, och dig. Sedan dess går jag aldrig hem själv sent på kvällen, om det inte är mycket folk i rörelse runt omkring mig. Det finns många galningar här i världen!