Morfar

Min morfar gick bort igår kväll. Det var dags nu. Han har kämpat länge men nu orkade han inte längre. Morfar är den första som stod mig riktigt nära som går bort. Farmor och farfar är borta men farfar dog innan jag föddes och farmor var jag aldrig så nära. Dessutom är det längesen. Jag var inte där när han tog sitt sista andetag men mormor, mamma och alla hennes syskon var där. Det kunde inte ha varit finare. Det var en fin kväll igår. Ljummet i luften och fåglar som kvittrade. Jag och pappa åkte ner och sa ett sista hej då innan han försvann för alltid. Egentligen tog jag farväl härom dagen när han fortfarande var medveten om det, men det kändes ändå bra att göra det en sista gång. Morfar som har levt så länge och som nu är borta. För mig är det konstigt. Tomt.

Om det är något jag har fått av morfar så är det min envishet och beslutsamhet. Jag har aldrig träffat en så envis person som honom (och det säger de om mig också). När jag har bestämt mig för något som jag vet är möjligt, då går det inte att stoppa mig. Tack morfar för den egenskapen, den kommer man långt med. Vila i frid, det vet jag att du gör.