Året Som Gick

Dags att knyta åt påsen på 2010. Jag minns verkligen sista dagen på förra året. Det var svinkallt och jag åkte till Göteborg för att springa Sylvesterloppet. Superkul. Sedan åkte jag tillbaka till Ulricehamn och firade ut det gamla och in det nya med mina bästa vänner. De förstod nog ingenting. Hur kan man välja åka tio mil för att springa tio kilometer i tio minusgrader på Nyårsafton? Men, jag var lycklig. Jag hittade verkligen löpningen som en ny livsstil under 2009. Den löste alla mina problem som jag hade i början av året och jag lade grunden för mitt "nya" liv som fortsatte året.

Någon gång i slutet av januari fick jag en släng av cellskräck i Sverige och inte minst där jag befann mig och bokade en biljett till Californien över sommaren. Var tvungen att få veta om jag verkligen var i Sverige för att jag ville eller för att jag var tvungen. När jag först kom dit ville jag stanna och inte åka tillbaka, men något hände där under sommaren. Jag hade mycket tid att tänka. Tänka över mitt liv, vad jag har gjort och vad jag vill göra. När sommaren var slut ville jag inget hellre än att åka hem och fortsätta det liv jag har börjat bygga upp i Sverige. Fortsätta med mitt egna företag och ta mig an nya projekt. Allt började rulla på bra och nya projekt flöt på. Jag åkte till Stockholm och gjorde mitt första triathlon. Jag älskade det och började smida planer inför 2011. Veckan efter det var jag ute och sprang i skogen och sparkade i en sten. Tån gick av. Det skulle få konsekvenser som jag aldrig kunde ana (oh vad dramatisk jag låter men jag återkommer till det).

Några dagar senare hoppade jag iväg på kryckor ner till Malmö. Där hände något som skulle ändra allt, alla mina planer. Ett jobb dök upp. En anställning. Jag som trivdes så bra med att vara egen och precis hade bestämt mig för att flytta till Borås av alla ställen. Så blev det inte alls. Några veckor efter detta var jag i Stockholm. Nytt jobb, ny stad, nytt allt. Jag tvekade aldrig, för jag visste att detta var rätt. Jag har lite den strategin, att när något känns bra i magen, då tänker jag inte tveka eller kämpa emot. Likadant tvärtom, när något krånglar eller inte känns bra, då avbryter jag fast det på papperet skulle sett bättre ut om jag hade fullföljt det hela.

Tillbaka till den avsparkade tån. Det visade sig vara värre än jag trodde. Lilljäveln vill inte läka och jag sitter fortfarande, fyra månader senare, med samma skit. Jag får ingen hjälp för "lilltår läker av sig själva". Nej, tydligen inte. Det är inte bara det att jag har en liten tå med ett avbrutet ben inuti. Det innebär ju att jag inte kan göra någonting av det som får mig att må bra, att fungera som jag ska. Typ gå och springa i skogen, åka skidor, inte ens simma har det visat sig. Det är mycket dessa saker som har gjort mig framgångsrik, som jag ändå anser mig själv vara på olika sätt. Den här hösten har därför varit jobbig men samtidigt jätterolig och spännande. Med allt nytt som händer i mitt liv, med det nya jobbet i Stockholm, har jag haft fullt upp ändå. Jag har inte direkt legat på soffan. All har varit dubbelt så jobbigt, men det har gått. Jag lever på det som komma skall och fokuserar på annat som är viktigt just nu.

Nya människor har kommit in i mitt liv även det här året och det är det som betyder allra mest. Jag träffar i och för sig otroligt mycket människor hela tiden, men jag pratar om dem som kommer att stanna i mitt liv. Det hoppas jag blir en handfull av dessa.

På Nyårsafton förra året satte jag två mål som jag ville uppfylla. Inget av dem har med träning att göra. De är heller inte kvantitativa så jag kan inte säga att jag exakt har uppfyllt dem, men vet ni vad, det känns så. Jag tror jag klarade det. Jag har i alla fall börjat. Det krävs mer arbete för att nå dem fullt ut men jag har börjat bra. Jag tar dem med mig in i 2011 och gör mitt bästa för att fortsätta att leva livet fullt ut.