Längtar

Jag längtar så jag gråter högt nu. Längtar efter att få springa. Längtar efter att få cykla. Den här hösten och vintern har varit den mentalt jobbigaste någonsin. Att vara skadad och inte få göra det jag mår bra av har tärt på mig. Jag har definitivt inte varit den glada och positiva Ellinor som jag normalt är. Jag har varit gnällig, haft ont och dragit på mig varenda liten säsongssjuka som jag annars aldrig gör. Jag har varit förkyld med allt vad det innebär, haft magsjuka, ont i ryggen och inte minst i benet. Inte i tån direkt, men däremot runt omkring. Mitt smalben är som en berg och dalbana med blåmärken överallt efter den här jäkla plastpjäxan. Jag kan inte vänta tills den försvinner (i helgen tror jag) och jag kan börja röra på mig normalt igen.

Det har varit bra timing att byta jobb mitt under detta för det har tagit all min tid. Att flytta har varit dubbelt så jobbigt som det annars skulle ha varit och att allt har skett i regn och rusk och snö och minusgrader har inte direkt underlättat. Jag spyr galla, för jag är trött. Trött på mig själv för att jag klagar. Jag vill inte göra det, för egentligen har jag det jäkligt bra. Jag vill bara ha det optimalt bra. Inte långt kvar nu. Jag gråter högt av lycka. Stackars lilla bortskämda mig.