Livet Har Börjat

Jag har suttit och läst en tidning ett tag och haft på en film i bakgrunden - Last Holiday. Den handlar om en kvinna som får reda på att hon har en dödlig sjukdom. Hon säljer allt hon har och drar iväg på en resa. Hon gör allt hon alltid har velat göra och hon unnar sig saker. Hon säger vad hon tycker till folk, utan att trampa på dem, och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Det låter ju som, jag.

Jag är inte döende, mer än att livet sakta men säkert går mot döden. Förr eller senare ska vi ju alla dö. Jag lever inte som om jag vore döende (herregud, jag har precis börjat pensionsspara så jag hoppas få leva länge) men jag kan heller inte gå och vänta med att göra saker som jag vill göra i livet. Vissa saker måste göras nu om de ska bli av. Andra saker får vänta.

Min syster sa härom dagen:

- Det känns som att jag lever på övertid.

Hon är 24. Jag är 28. Vi är båda väldigt glada i livet och det finns en bra förklaring till varför. Vi vet att livet inte är självklart och jag märker att LilSis ser livet på samma sätt som jag gör. Jag kan se det fina i det lilla. Jag dömer ingen på förhand och jag har inga fördomar. Jag uppskattar saker som andra tar för givet, för jag vet att de inte är givna. Listan kan göras lång.

Jag tror att människor tar saker för givna tills något händer som får en att inse att så inte är fallet. Det är grymt att det ska behöva gå till så, men ibland kan det föra något gott med sig. Jag försöker att alltid vända negativa händer till något positivt i slutändan, men ibland är det nästintill omöjligt. Hur förklarar man att små barn dör, eller är allvarligt sjuka?

En del saker går inte att försvara, men livet blir bra mycket lättare att leva om man överlag tänker positivt, även om det är hårt, jobbigt och orättvist för tillfället.

Nej syster, du lever inte på övertid. Ditt liv har bara börjat.