Träningsmål

Det här är jag. Stockholm triathlon i augusti förra året. Min första - och hittills enda - triathlontävling. Jag anmälde mig till den här tävlingen för att jag var nyfiken på hur det var. Jag ville även ha ett mål att träna inför hela sommaren. En liten utmaning. Träna gjorde jag, men bara löpning. Jag var i LA utan varken cykel eller bra simmöjligheter. Jag hann testa min våtdräkt en gång i öppet vatten innan det var dags. Jag gick och var skitnervös inför den här tävlingen hela sommaren. Var helt säker på att jag skulle sjunka under simningen (som är den första disciplinen).

När jag kom till tävlingsområdet den dagen blev jag förälskad. Det var ju fullt med människor som var som jag. Många hade gjort det här förut men jag tror att ungefär hälften av deltagarna gjorde sin första triathlontävling. Jag var så uppslukad i allt att jag kom sent till start. Sist faktiskt, och jag hann precis bara hoppa i vattnet innan startskottet gick. Jag började veva med armarna, för bröstsim var mentalt förbjudet i mitt huvud. Jag märkte att det gick fort. Jag simmade ikapp folk hela tiden. Simmade i en båge runt klungan (för det hade jag läst att man ska göra om man vill slippa fiskstimmet). Jag hade simmat förbi hälften av det hundratalet tjejer som tävlade i min startgrupp när det var dags att kliva up ur vattnet. Jag ramlade framlänges vid första steget för benen fattade inte riktigt vad som hände. Jag hade aldrig tränat växlingar. Definitivt inte, och när jag skulle ta av mig våtdräkten fick jag till slut sätta mig ner på marken och dra av den. På med cykelskor och hjälm och iväg.

Cyklingen gick inte alls bra. Jag kände mig klen. Jag var ingen stark cyklist för jag hade ju inte tränat cykling. Här cyklade andra tjejer om mig hela tiden men jag kunde inte göra så mycket, annat än att bestämma mig för att träna mer cykel inför nästa tävling. Växlingen till löpning gick bättre och när jag började springa kände jag att jag var game igen. Jag kände mig som en fjäder, som en raket som bara flög förbi de andra ute på Gärdet.

När jag sprang i mål och hörde speakern Pasi nämna mitt namn kände jag mig som en tickande glädjebomb. Jag var överlycklig, hög av endorfiner och adrenalin. Det var så jäkla kul. Jag var inte trött för det var ju faktiskt ingen större kraftansträngning. Inte värre än ett längre träningspass om man är van att träna. Jag kände att jag borde ha tagit i mer men samtidigt hade jag ju bestämt mig för att det här skulle vara kul och inte jobbigt. Mission accomplished.

På tåget hem från Stockholm några dagar senare satt jag och smed planer. Jag skulle satsa på det här. Inte så mycket så att jag skulle tävla på hög nivå, men som hobbytriathlet. Jag satte upp ett kortsiktigt mål att köra olympisk distans i Stockholm Triathlon nästa år (läs i år) och ett långsiktigt mål att inom tre år göra en halv Ironman. Däremellan en massa andra tävlingar som jag inte visste vilka än.

En vecka efter Stockholm Triathlon hände något. Jag mötte en sten i en skog som tyckte att jag behövde en tankeställare. Som tyckte att jag tog för givet, just det här att vara frisk och hel. Över ett halvårs helvete (i min värld som har träning som livsstil) följde och alla mina planer föll pladask. Jag har som sagt haft väldigt mycket tid att tänka efter. Min kropp har inte gjort som jag har velat och det har varit svårt för mig. Jag är ju van vid att kunna göra allt jag vill och helt plötsligt var jag fången i min egen kropp. Jag har hela vintern letat efter hissar och grusade gångar för att slippa trappor och hala gator som jag inte kan gå på. Jag gick från loppa till flodhäst.

Nu kan jag träna igen. Fortfarande inte som jag vill för jag har ont i fötterna. Det är jobbigt för jag vill ju sätta upp nya mål. Samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam för att över huvud taget ha två ben och två fötter. Varje löppass känns som en gåva. Så här såg jag inte löpning förut. Visst, jag är en sådan där tönt som ser löpning som min religion. Skogen är min kyrka och jag möter någon slags Gud varje gång jag springer. Men nu tackar jag någon där uppe varje gång jag kan springa en mil utan att behöva stanna för att det gör för ont. På tal om att tänka positivt så är det så här jag ser det. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv det senaste halvåret och det är inte säkert att allt annat bra som har hänt hade gjort det om inte detta hade inträffat. Jag tror även att allt som händer gör det av en anledning.

Mina planer föll, som ni förstår. Jag planerar fortfarande att vara med i Stockholm Triathlon i år, men jag kanske bara kör sprintdistansen i år också. Istället har jag satt nya mål. Jag ska försöka mig på Klassikern. Tar Vansbrosimningen och Lidingöloppet i år och Vasan och Vättern nästa. Simningen tänker jag bara göra. Har ingen lust att simträna en massa inför den. Det finns väl båtar runtomkring och jag skulle råka sjunka? Det stora målet för mig nu är Lidingöloppet. Målet är att ha mina fötter i så pass gott skick den dagen i september att jag tar mig igenom. Det blir någon slags rehabsommar för mig, för jag vill kunna träna länge i livet.

Om tre veckor springer jag Göteborgsvarvet. Mitt mål innan "olyckan", att slå tiden från förra året, gäller inte längre. Jag ska bara ta mig igenom, helst utan att gå. Men fötterna får bestämma den här gången, inte min envishet.

Det här med mål vid träning är inget måste, men det är en bra sporre. Det är lättare att motivera sig en dag då man är trött, till varför man ska snöra på sig löparskorna. Det behöver inte vara att delta i tävlingar eller lopp som är målet, men det är lättare att ha något som är mätbart än att bara "må bra". Det får man ju som en bonus ändå. Så kom igen, sätt upp mål. Vad vill du uppnå med din träning. Vill du springa milen under 50 minuter, gå ner några kilo i vikt, eller upp? Hur ska du nå dit? Som jag hörde någon säga härom dagen.

"Om målet står till höger, då kan man ju inte skjuta åt vänster. Då blir det inga mål."

Det viktigaste är att känna att man går, spinger, cyklar eller äter åt rätt håll. Det gör inget om man "råkar" stå still några gånger, men i det stora hela måste man sikta åt höger, mot målet. Gör man det så kommer man till slut att nå det, att scora. Hur fort man vill göra det bestämmer man själv, med respekt för sin kropp och vad den kan göra.