Att Bara Vara

Jag och Katarina har gjort väldigt lite den här helgen. Medvetet. Vi konstaterade båda två när hon kom att det var precis vad vi ville göra. Nada. Nothing. Bara vara. Det sägs att den lyckligaste människan är den som är nöjd med det den har för tillfället. Den som nöjer sig med det lilla. Nu gör verkligen inte vi det. Bara ibland, som den här helgen. Katarina är en av få tjejer jag känner som är som jag - som siktar högre. Jag själv är inne i en period då jag inte riktigt vet vad det där "högre" är. Jag har inga klara mål uppsatta, vet inte ens vilken väg jag ska gå. Det enda (som jag skrev härom dagen) är att jag vet att det kommer att gå vägen, för sådan är jag. Jag lyckas om jag vill och om jag anstränger mig för att nå dit jag vill. För att jag kan. Det här gäller egentligen alla människor där ute, men av någon anledning så är det få som vågar satsa, trots att de vill och kan. De är väl rädda för att misslyckas, tror jag? Jag har sett att det går att göra precis allt man vill, man får bara göra det på sitt sätt och ta misslyckanden på vägen dit som en lärdom. Det är faktiskt så enkelt.

Jag har varit trött de senaste dagarna. Jag sover inte speciellt mycket och till slut tar det ut sin rätt. När K tog Arlanda Express innan, lade jag mig på soffan. Vaknade en timme senare, vände på mig och sov en timme till. Jag är lite groggy nu och jag som hade tänkt jobba får nu bara skjuta på dagen lite. Det gör inget, jag har medvetet inga sociala planer i dag. Den som ringer mig, ringer jag tillbaka i morgon (sorry, men jag vill bara vara ifred lite, nothing personal). Vi människor har ju tre basala behov som behöver gå i balans för att vi ska må bra: kost, träning och vila. Det är sällan hörnen i den här triangeln har perfekta 60 gradersvinklar. Jag känner egentligen bara en som försöker sträva efter detta och han är extrem. Det är en del av hans jobb. Det är svårt i dagens samhälle att få i hop det här, men vi måste bli bättre på att ta hänsyn till, respektera och prioritera oss själva. Det spelar igen roll om man är singel, har tre barn eller till och med är ensamstående. Någon gång emellanåt (och regelbundet) måste vi stanna upp, känna efter och faktiskt ge oss själva tid att kompensera för det hörn som har krympt mest i vinkel. Annars faller vi, och det är dumt. Onödigt.

Jag är utvilad, har tagit igen sömn som jag har missat den senaste tiden. Fötterna ser bra ut i dag. Jag sprang i morse för att jag ville det, inte för att jag var tvungen. Jag har ätit bra i dag, gott och nyttigt, och är nu laddad för lite eftermiddagsjobb på balkongen med datorn i knät. Jag känner mig ganska harmonisk. Jag fortsätter att bara vara, på mitt sätt, i dag. Vi ses i morgon. Ny dag, ny vecka och äventyret fortsätter. Inte än, men sen.