När alla andra most likely började göra sig klara för en ny vecka i går kväll a.k.a. gå och lägga sig, var jag inte det minsta trött eftersom jag sov mitt på dagen. Jag gick ut och gick en sväng. Pratade med min kära mor i telefonen nästan hela vägen. Det finns ingen som kan lugna mig så när jag har bekymmer som hon. Ja till och med jag har bekymmer. Inga jätteallvarliga, bara vardagsbekymmer. Jag satte mig på min tänkarbrygga när jag kom tillbaka, innan jag gick in igen. Ibland vill man så mycket ner än man själv är kapabel till. Eller mer rättvist att säga; en del saker bestämmer man helt enkelt inte över själv. Jag befinner mig i en sådan situation och vet inte riktigt om jag bara ska låta ödet avgöra eller om jag ska agera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar