Kulturskillnader & Dejtande

Såg en kul film i går. Alla säger ju att den ska vara rolig så det fanns bara ett sätt att ta reda på det. I agree. Gå och se den. Jag skrattade konstant.

Jag har inte många singelvänner i USA. Där gifter man sig tidig, överlag. Det är i och för sig skillnad i vilken del av landet man bor. En kompis föräldrar som bor i Atlanta (i södern) frågar varje gång jag träffar dem om jag har träffat någon än, när jag ska gifta mig?

Vi har alla sett en massa amerikanska filmer. Det är så vi har lärt känna den kulturen. Man kan väl säga att allt man ser på film är sant, om än lite dramatiserat. Precis som svenska filmer. Allt man ser, allt som görs - så är det. Första gången jag kom till USA var jag helt fascinerad. Det var ju verkligen som på film. Människor gjorde som jag hade sett att de gör, miljön såg ut som jag hade sett att den ser ut, man åt bagels till frukost och hemkörningspizza till middag. Allt var så häftigt. Thanksgiving, 4th of July, Super Bowl och college partyn - I've done it all.

Efter att ha bott i det stora landet några år har det blivit mitt andra hem. Det är annorlunda. Det finns inte mycket som Sverige och USA har gemensamt, faktiskt. Vi ser ungefär likadana ut, fast svenskar är snyggare. Kulturellt sett är skillnaden enorm. Det var svårt för mig i början. Jag lärde mig dock snart hur jag skulle vara för att smälta in. När jag är i USA är jag inte som jag är i Sverige. Jag är mycket mer easy-going, mer framåt, pratar mer - med alla, kör på liksom. Det finns ju ingen Jantelag i USA. Där måste man visa och säga hur bra man är för att ta sig fram. Det är den absolut största skillnaden och fortfarande den jag har svårast med. Jag kan ibland tycka att folk där borta borde tagga ner lite. Jag kan bli "svensk" och tyst och bara inte orka med dem som är trotsiga. För att jag kan, jag är ju svensk.

En annan stor skillnad är hur man dejtar. Där dejtar man verkligen, igen precis som man ser i filmer. Det är inget konstigt att dejta flera killar. No hard feelings. Först när man har dejtat ett tag (där killen har spenderat många, många tusen kronor på tjejen) kan man bli "exclusive" och bara dejta varandra. Det gör man ett tag tills man antingen flyttar ihop eller förlovar sig med en gång. Där borta gifter man sig verkligen inom ett år efter förlovning och det är hejdundrande bröllop med allt vad det innebär. Jag jobbade ihop med en svensk tjej som skulle gifta sig med en amerikan. Detta planerande, in i minsta detalj, höll på att driva mig till vansinne. Det var det enda hennes liv handlade om (och mitt också, ofrivilligt). Det fick mig att bestämma mig där och då att om jag någonsin gifter mig så blir det most likely ett överraskningsbröllop med bara de allra närmsta.

Jag har också dejtat i USA. Jag har däremot aldrig blivit "exclusive". Jag har bara bott korta perioder på olika ställen och därför har dejtandet passat mig bra. Amerikanska killar är annorlunda mot svenska, och jag har svårt att se mig själv gift med en amerikan. Jag är allt för jämställdhet och det är svårt att få där borta. Jag blir aldrig någon bra hemmafru.

Vad jag däremot ser i Stockholm nu är att dejtingkulturen på många sätt är densamma här. Det är inget ovanligt att man dejtar flera. Jag kunde vara med på det i USA, men inte här. Jag funkar inte så, av många anledningar. Den största anledningen är väl (om jag får analysera mig själv) att jag känner att "been there, done that" det senaste decenniet. För första gången i mitt liv vet jag att jag ska bo här nu. Jag ska inte vidare om ett halvår. Jag kan satsa på något, eller någon. Och jag vill det, om den rätte dyker upp. Det innebär i och för sig en hel del dejtande innan han gör det. Eller? Kan han inte bara stå framför mig i kassan på ICA? Har jag kanske till och med redan träffat honom, utan att jag vet? Den som lever får se.