Tillökning

Jo, det är så här, att vi ska ha tillökning i vår lilla familj. Innan sommaren är här har vi en liten bebis. Jag är snart inne i sjunde månaden, vilket känns helt galet. Det har gått så fort, samtidigt som jag nu har haft något som växer inne i min mage sedan i september förra året.

Det verkar vara en rastlös liten Karate Kid som ligger där inne. "Hen" sparkar på ordentligt emellanåt, men på ultraljudet som vi gjorde i början av januari låg den lugnt och stilla i en skön yogapose, i profil med fötterna över huvudet.

Hur känns det då? Helt fantastiskt verkligen. Jag har mått väldigt bra genom hela graviditeten och kunnat träna, nästan som vanligt. Självklart har jag dragit ner på tempot. När jag "springer" så är det i joggtempo och på gymmet anpassar jag övningarna efter vad jag kan göra. Inga situps direkt.

Det är riktigt skönt att vara sin egen chef nu. Det bidrar helt klart till att jag mår så bra. Jag kan vila när jag är trött, jag har tid att motionera och jag ser till att få frisk luft varje dag.

Att inte dricka alkohol har inte varit något problem. Jag är aldrig sugen på det. Kaffe dricker jag 2-3 koppar i veckan och aldrig på morgonen. Illamåendet har jag som sagt klarat mig undan men det är klart att smak- och luktsinnet har förändrats. Saker som jag tyckte om och åt varje dag innan kan jag inte ens tänka på nu, och vice versa. Vidare äter jag verkligen det kroppen säger åt mig att äta. Ibland är det ett äpple, ibland en glass. Jag äter definitivt mer kolhydrater nu, för att min kropp vill ha och behöver det. Jag har till och med ätit semlor i år och jag har aldrig tyckt om semlor förut. Jättemärkligt och roligt.

Den största förändringen är såklart mental. Det sägs att en kvinna har en större hormonförändring inom de här nio månaderna än hon har resten av livet, inklusive puberteten och klimakteriet. Ni som har varit eller är gravida vet vad jag menar. Det är också en stor förändring att vänja sig vid tanken på att man snart ska viga livet helt och hållet åt en annan människa. Jag menar inte att mitt eget liv kommer att ta slut och att mina egna drömmar och mål kommer att läggas ned, men jag kommer aldrig någonsin att vara ensam igen och jag kommer ha en person som är helt beroende av mig i några år.

Så, nu vet ni detta. Det är inte så att jag egentligen har velat vara hemlig med det, men innan alla kritiska perioder var över och vi hade fått se det lilla livet på ultraljudet var det bara de närmsta som visste. Nu kan hela världen få veta.

Jag är lycklig. Lyckligare än någonsin.