Den 16 juni 01.53 föddes Oliver Scott Cardell. Jag ska berätta lite om själva förlossningen senare men den gick bra. Man har ju hört det här om kärleken man känner till sitt barn när det kommer till världen, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag någonsin ens skulle kunna känna en sådan kärlek. Det går liksom inte att vara förberedd på det. Den lilla krabaten som kom ut och lades på mig mage var ju bara helt magisk från första stund. Beyond magisk! Han skrek en liten stund och sedan låg han bara tyst och tittade på mig och J. Första natten sov han på mig mage och andra natten hos J. Känslan när vi lämnade BB och skulle klara oss på egen hand är att jämföra med första dagen i skolan när man var sju år...gånger tio. Allt var nytt, spännande och skrämmande.
Idag är Oliver två och en halv månad gammal och en egen liten individ med en stark personlighet. Han ger oss så fruktansvärt mycket kärlek tillbaka. Vi kan bara sitta och titta på honom och prata med honom dagarna i ända. Ibland är det skönt när han somnar så vi får lite egentid men efter en stund vill vi att han ska vakna igen för vi saknar honom. Han är verkligen helt underbar och jag får nypa mig i armen varje dag för att förstå att det här är min son. Min och J's lille pojke.
Jag kommer att försöka blogga här med jämna mellanrum som vanligt. Antagligen inte varje dag, men så ofta jag hinner. Helt naturligt så kommer bloggen att ändra fokus som den har gjort med mig förut beroende på var jag befinner mig i livet. Från och med nu är det bajsblöjor och nedspydda kläder som kommer att pryda det här svarta sidan. Skämt och sido, men en del bebisaktiviteter och reflektion om livet som mamma kommer det definitivt att bli. Fortsätt att hänga med om ni vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar