Jag ringde mamma innan för att säga att allt är okej även i dag. Hon frågade vad jag gjorde.- Jag är på väg till gymmet.
- Du är ju så dum...
Men det tycker inte jag. Jag varken sprang på löpband eller cyklade. Eftersom jag inte kan böja knät, ingen fara. Nu börjar jag min egen rehabilitering. Det är ju inte så att jag inte kan någonting om kroppen, vilka muskler jag behöver stärka och hur jag ska göra detta. Jag har lärt mig den hårda vägen igen att det inte finns några genvägar så det här gången tar vi det långsamt. Det är det som kommer att bli allra jobbigast, att låta det ta tid. Jag tyckte nog efter fem månader med en bruten tå att jag hade förtjänat att få börja springa som vanligt igen med en gång. Vid närmare eftertanke, det var dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar