Smärta

Jag satte på TV:n när jag vaknade. De pratade om smärta hos Tilde i Nyhetsmorgon. Which reminded me, äntligen fick jag ta en till av de där tabletterna jag fick av doktorn. Jag som vanligtvis får dåligt samvete om jag bara tar Voltaren nu för tiden, för jag tycker inte om tabletter. Kan jag vara utan så är jag gärna det. Just nu behöver jag dem dock. Jag hade inte så farligt ont i fötterna under dagen i går, men när smärtstillande började släppa i går kväll kunde jag inte gå igen. Så tänker jag på dem som har kronisk smärta, som det pratas om på TV. Fy f-n. Jag har haft konstant ont någonstans i ett halvår nu. Det ena har dragit med det andra. Jag är sjukt less på det. Ändå är det ingenting när jag sätter det i perspektiv. Dessutom har jag fått förståelse för alla funktionshindrade. Jag letar efter hissar och rulltrappor överallt och himlar med ögonen om det inte finns. Trappor är jobbigt och gör ont. Man ska vara glad så länge man är hel och frisk. Mitt nuvarande tillstånd har jag delvis orsakat själv, varför det faktiskt inte är alls synd om mig. Fast när man ser mig på kryckor kan man nog tycka det ändå. Det är inte jag.

Jag lade mig på soffan klockan åtta i går. Hade på Melodifestivalen. Jag somnade någonstans mitt i. Sov i och för sig dåligt för jag kan bara ligga på rygg med knät, men jag vaknade först klockan åtta på morgonen igen. Tolv timmar i sängen, när hände det sist? Har det någonsin hänt?