Fantastisk Träning

Jag har ju LilSis inneboende hos mig några dagar. Det betyder löparsällskap. Jag är imponerad av min lillasyster. Hon har blivit inspirerad att börja med triathlon, för hon ser hur kul jag har. Hon har nu köpt cykel och ska köra några sprintdistanser i sommar. Hon har också idrottat hela sitt liv i genom fotboll, handboll och annat. Dessutom var hon en väldigt duktig utförsåkare i tonåren men när det kom till att välja skidgymnasium eller inte lade hon ner och blev en "vanlig" tonåring.

På senare år har även hon börjat löpträna regelbundet men hon är inte lika biten som jag, än. Hon kommer att gå om mig på cykel snart, om inte direkt, hon är starkare där. Löpningen får hon kämpa med, men hon gör det. Två morgnar i rad nu har hon sprungit Kungsholmen runt med mig, innan frukost. Hon som alltid har trott att man dör om man inte är fulladdad med energi innan man springer. Det är en vanegrej. Kroppen lär sig snart att den faktiskt mår ganska bra av att springa på tom mage, eller nästan tom. Kroppen är inte tom bara för att magen är det. En banan kan man trycka i sig om man vill. Jag själv vill bara ha ett glas vatten och en kopp kaffe innan jag ger mig ut i ottan. Frukost är gott efteråt.

Anyway, två dagar i rad har LilSis sprängt sina gränser. Det är bra gjort. Jag är en stolt storasyster. Jag ser samma jävlar anamma i henne som i mig. Man blir inte bra, bättre och eventuellt bäst om man vill, utan att ha en enorm självdisciplin. Den kicken man får av att nå ett mål efter ett annat är värt slitet, det vet jag att till och med hon håller med om, även om hon sa direkt efter rundan i morse:

- Jag skulle ljuga om jag sa att jag är pigg nu. De sista tre kilometrarna var verkligen jobbiga.

Om en månad springer hon 10 kilometer på morgonen utan att tänka. Det är det som är så fantastiskt. Man utvecklas snabbt av löpning, bara man tar det i sin egen takt och inte jämför sig med någon annan. Man känner själv när det är dags att ta i lite mer och springa lite längre.