2013-06-16

Fredag kväll:

Lördag morgon:

Söndag morgon:

Måndag:

Jag lovade ju att berätta lite om förlossningen. Till att börja med vill jag säga att detta har varit min stora fasa i livet ända sedan jag var liten - att föda barn. Den rädslan suddades dock ut under tiden jag var gravid. Det här var ju världens mest naturliga grej och så häftigt att det fungerar som det ska när ett barn blir till. Min rädsla byttes ut mot skräckblandad förväntan.

Fredagen den 14 juni var vi bortbjudna på middag. När vi kom hem på kvällen låg jag i soffan och helt plötsligt kände jag mig inte det minsta gravid. Ryggontet var borta och allt som vanligtvis spände i magen var inte där. Det kändes jättemärkligt. J sa att "det här är nog lugnet före stormen". Jag hade då gått några dagar över tiden eftersom vår bebbe var beräknad att komma den 11 juni.

Mycket riktigt. Vi gick och lade oss vid elvatiden. Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade ont i magen. Jag kände direkt vad som var på gång. Jag ville inte väcka J så jag gick och la mig i gästrummet. Hela natten vaknade jag sedan en gång i timmen av magontet men jag somnade om varje gång igen. Vid sju på morgonen gick jag in till J och sa att vi nog skulle hålla oss på hemmaplan idag. Vi hade annars tänkt att göra en mysig dagsutflykt någonstans.

Jag ringde till Södra BB dit vi hoppades få komma när det var dags. Jag förklarade symptomen och barnmorskan sade med en glad röst att det nog var en liten bebis på gång ut nu. Hon sa att vi gärna fick ta en promenad för att få tiden att gå och att påskynda att det skulle komma igång på riktigt. Så vi tog stavarna och gick ner till Hammarby Sjöstad och laddade med en god frukost. Väl där intensifierades värkarna och vi fick nästan skynda oss hem sedan. Jag ringde till Södra BB igen som sa att jag skulle vänta med att komma in så länge jag kände mig trygg med att vara hemma. Några timmar till klarade jag men sedan åkte vi in.

När vi kom in fick vi ett eget rum med varsin säng och ett eget badrum med dusch. Väldigt mysigt för att vara ett sjukhus. Jag blev inskriven och undersökt. Barnmorskan sa att vi gärna fick ta en promenad till runt på Södermalm för att stimulera värkarna och för att slippa ligga inne och vänta. Det var klarblå himmel så vi tog en promenad och gick till och med och åt en sen lunch för att ladda med energi inför vad som komma skulle. Varje gång det kom en värk var jag tvungen att stanna och hålla om J. Efter två timmar ute var vi tillbaka på sjuhuset och det var då det satte igång ordentligt. Det dröjde inte länge innan jag bad om lustgasen. Jag hade givetvis tänkt igenom vad jag ville ha för smärtlindring och kommit fram till att jag ville testa alla icke-medicinska först och bara i nödfall ta Epidural (ryggmärgsbedövning). Lustgasen var med hela tiden, mest som en trygghet tror jag. Den smärtlindring som hjälpte allra mest var att andas lugnt och ordentligt, även om det också var det jobbigaste när det gjorde ont. De riktigt smärtsamma värkarna tog fart väldigt fort och jag försvann bort lite på grund av lustgasen. Jag minns allt som i ett töcken. Det jag minns är att det gjorde obeskrivligt ont men att det ändå var en positiv smärta. För varje värk som kom var vi ett steg närmare att få träffa vår bebbe.

Jag testade både kvaddlar och fick fotmassage men det var mest för att leda tankarna bort från smärtan. Sent på kvällen föreslog barnmorskan att jag skulle ta Epidural för att slappna av lite och få vila. Det gjorde jag och förberedde mig på att allt skulle stanna av och att det skulle bli en lång natt, men effekten blev tvärtom och när smärtan försvann och jag slappnade av satte istället krystvärkarna igång. Barnmorskan trodde först inte på mig när jag sa att det var på gång, men det märkte hon sedan ganska snabbt, att jag menade allvar. Sedan gick allt väldigt fort. Jag förstod inte riktigt vad som hände men plötsligt var det tre barnmorskor och en läkare inne i rummet. De stack hål på vattnet (som ännu inte hade gått) och kopplade en elektrod på bebbens huvud inne i magen för att ha koll på hjärtslagen som hade börjat gå ner. Det här har jag fått berättat för mig efteråt, det uppfattade jag inte när det hände. Jag ville mest bara trycka ut ungen och det jobbigaste under hela förlossningen var att jag var tvungen att vänta lite tills jag var helt öppen. Den här stunden minns jag att tiden gick väldigt långsamt. Sedan vände det tvärt och de sa till mig att trycka allt vad jag hade. Han var tvungen att komma ut nu. De tog till och med fram sugklockan. Jag hade dock inga problem att trycka och på tre krystningar var bebben ute. "Plopp" sa det.

Känslan när bebben skrikandes lades på min mage 01.53 den 16 juni går inte att beskriva. Lättnaden att allt hade gått bra, även om det blev lite smådramatiskt på slutet. Både jag och J var så lättade (han mest för att jag hade överlevt) att vi helt glömde bort att kolla om det var en flicka eller en pojke. Först efter fem minuter såg vi att det var en välskapt liten pojk.

Nio månaders väntan var över och vår son var äntligen hos oss. När barnmorskorna och läkarna hade rensat upp efter "dramat" fick vi vår första ensamma stund med Oliver, som han ganska snart fick heta. Solen började gå upp över Södermalm och långt bortom takåsarna såg man stadshuset med det tre kronorna. En sådan vacker morgon, men det vackraste jag någonsin hade sett låg på mitt bröst.