Det som göms snö kommer upp i tö. Då pratar jag inte om hundskit. (Måste förresten ge de flesta hundägare cred för att jag inte har sett så mycket av detta när solen har blottat barmarken efter den stränga vintern). Anyway, jag sådde lite frön här och där innan snön började falla. Nu när den är borta och det är dags att börja skörda finns det knoppar lite här och där att ta från. Och nu pratar jag inte krokusar. Jag tror att det är farligt att bli för bekväm med livet och det man gör från dag till dag. Jag fick ett gott råd för ungefär ett år sedan som jag nu bär med mig. "Ellinor, se till att alltid ha något att falla tillbaka på, att ha en plan B och en plan C, om det inte skulle gå som du har tänkt dig". Därför började jag så frön lite här och där, av olika sorter. Frågan nu är vilka jag ska plocka? Ska jag ta dem som gror först eller ska jag vänta tills de riktigt fina slår ut? Finns det några som vissnar snabbare än andra? Frågorna är många. Helt klart är i alla fall att den som sår får skörda. Man får inget gratis här i världen. Inte jag i alla fall. Född med silversked i mun my -ss.
söndag 25 april 2010
Det Som Göms i Snö
Det som göms snö kommer upp i tö. Då pratar jag inte om hundskit. (Måste förresten ge de flesta hundägare cred för att jag inte har sett så mycket av detta när solen har blottat barmarken efter den stränga vintern). Anyway, jag sådde lite frön här och där innan snön började falla. Nu när den är borta och det är dags att börja skörda finns det knoppar lite här och där att ta från. Och nu pratar jag inte krokusar. Jag tror att det är farligt att bli för bekväm med livet och det man gör från dag till dag. Jag fick ett gott råd för ungefär ett år sedan som jag nu bär med mig. "Ellinor, se till att alltid ha något att falla tillbaka på, att ha en plan B och en plan C, om det inte skulle gå som du har tänkt dig". Därför började jag så frön lite här och där, av olika sorter. Frågan nu är vilka jag ska plocka? Ska jag ta dem som gror först eller ska jag vänta tills de riktigt fina slår ut? Finns det några som vissnar snabbare än andra? Frågorna är många. Helt klart är i alla fall att den som sår får skörda. Man får inget gratis här i världen. Inte jag i alla fall. Född med silversked i mun my -ss.
Energi
Så länge man äter "ren" mat, det vill säga inget halvfabrikat eller friterad/behandlad mat tycker inte jag att man som hobbymotionär ska behöva anstränga sig mer än så här. Det är här gränsen går mellan att ha träning som intresse eller jobb. Jag tillhör intressegruppen även om det är en stor del av min livsstil. Med det menar jag att jag gärna äter "nyttigt" så ofta jag kan för att jag mår bättre och får ut mer av min träning. Det är inte skönt att trycka i sig en pizza till lunch och sedan sticka ut och springa en mil senare, eller tvärtom för den delen, att trycka i sig en pizza efter ett löppass. Då vill man gärna ha riktig kvalitetsmat. What goes in must come out, på ett eller annat sätt.
Idag ska jag ut och cykla. Jag har laddat upp med äggmackor med Kalles Kaviar, telatte på sojamjölk och en massa frukt och eftersom jag ska jobba lite först tog jag nyss en fika med lite choklad som jag har med mig hemma från Schweiz. Perfekt uppladdning? Definitivt inte, men den passar mig just idag. Än laddar jag inte för något speciellt lopp/tävling men om jag bestämmer mig för att göra det får jag nog skärpa mig och lägga in en powersmoothie som mellanmål istället för kaffe och choklad. Den dagen...
Anpassningsbar
Jag var och lyssnade på ett föredrag med den här killen - David Svensson - tidigare i veckan. Hans historia är enastående. Som tonåring fick han beskedet att han var tvungen att operera bort hela tjocktarmen och han skulle aldrig mer kunna konditionsträna, han som älskade detta. Han bestämde sig - efter omänskliga operationer och behandlingar - för att utmana ödet och börja träna igen i alla fall. Idag är han en av Sveriges främsta triathleter. Under föredraget berättade han mycket om hur han hade kommit dit han är idag, om sin träning, kost och den mentala uppladdningen. Han kom hela tiden tillbaka till att kroppen är anpassningsbar och att den vänjer sig, den formar sig efter hur man behandlar den. Vad betyder det för oss vanliga dödliga? Jo, det betyder att vem som helst kan börja träna och komma i form när som helst. Om man har en normalt fungerande kropp så är vad som helst möjligt. Man kan inte skylla på att "det där med träning är inte min grej". Man behöver ju inte börja löpträna eller gå på gym om man inte tycker om det. Det finns hundra tusen miljoner sätt att motionera och det måste ju finnas något som passar just dig? Börja gå promenader, gärna i skogen om du kan. Gå en danskurs. Spela squash på söndagar. Börja simma en eller två gånger i veckan och känn vilken skillnad det gör, hur bra du mår. Sluta skylla på att det är tråkigt. Något måste det finnas som du tycker om att göra som innebär att du rör på dig? Se inte på det som "träning" för bara det ordet kan vara negativt laddat om man inte redan har en bra relation till det. Jag får lyckorus i hela kroppen bara jag hör det men jag vet att alla inte delar den känslan.Så kom igen, vad ska du börja göra för att få igång kroppen? Vi människor är skapta för att röra på oss, inte för att sitta stilla. Och glöm inte - kroppen vänjer sig, den är anpassningsbar. Se bara på David. Glöm inte att titta in på hans hemsida och läs hans historier. Det finns mycket mer att höra om denna kille än vad jag har berättat här.
Göteborgsvarvet

lördag 24 april 2010
Person vs Prestation
Jag såg ett gammalt avsnitt av Skavlan igår när jag skulle gå och lägga mig. Ola Salo från the Ark var med. Han fick en dotter tidigare i veckan och berättade då om hur han såg fram emot att bli pappa och hur det skulle förändra han liv och bla bla bla. Han berättade om hur han alltid hade drömt om att bli stjärna men var oerhört rädd för kritik. Han försökte förklara hur han ville vara älskad av alla men ändå inte synas. Utan att vara en stor stjärna kan jag känna igen mig. Som idol är man en förebild och har genom det chansen att kunna påverka. Lite som politiker men på ett annat sätt. Jag vill gärna påverka om jag kan göra det på ett bra sätt. Jag är varken idol eller politiker men frågan är om jag är en förebild ändå? Det finns säkert någon som ser upp till mig och det är här man måste passa sig. Så fort man syns i tidningar blir man dömd. Vad säger hon? Vad har hon nu gjort som är så viktigt? Jag har aldrig sökt uppmärksamhet och jag tycker egentligen inte om det. Jag kanske är rädd för att inte vara omtyckt? Samtidigt så tyder väl uppmärksamheten jag får från pressen att det jag gör är intressant? Så länge jag inte hamnar i brottsspalten så. Det är alltså med delade känslor jag ställer upp på tidningsintervjuer. Lite som Ola Salo. Jag vill helst inte synas men har insett att det kommer med mina uppdrag. Man kan inte vara älskad av alla samtidigt som jag hoppas att folk kan skilja på person och prestation.
Livet Är Orättvist
Från ett ytligt inlägg då till ett djupare. Jag har varit iväg i Göteborg några dagar och då passar jag alltid på att förena nytta med nöje och träffa lite vänner. Jag var bland annat och fikade och gick en promenad i Slottskogen med en kille som jag faktiskt inte har känt så länge. Vi lärde känna varandra i Stockholm när jag bodde där för något år sedan. Vi brukade ta en kväll, en eftermiddagen eller en söndag till att bara gå runt och titta på sånt som man inte vanligtvis gör i Stockholm. Världens bästa kille som endast förtjänar det bästa. Vi har hörts lite till och från sedan dess men jag flyttade tillbaka till Staterna och han har varit ute och rest på annat håll. Nu hade han äntligen bestämt sig för att lugna ner sig, börja plugga och satsa på en tjej som han hade träffat och haft kontakt med under en längre tid. Han trivdes verkligen med det lugna livet, de flyttade ihop och var hur lyckliga som helst. De planerade framtiden tillsammans och han jobbade extra samtidigt som han pluggade till ingenjör för att få ihop pengar till resor de ville göra. Äntligen hade han hittat rätt, han som är en riktig sökare. Allt kändes toppen, som om han inte kunde önska sig mer.En kväll för tre veckor sedan var de på middag hon hennes farmor. Efter middagen fick Sara ont i huvudet så hon gick upp och la sig och bestämde sig för att stanna där över natten. Han åkte hem för han skulle jobba dagen efter. Morgonen efter ringde telefonen. Huvudvärken hade visat sig vara en järnblödning. Det fanns inget de kunde göra. Hon var borta. Pang. 29 år och fullt frisk i övrigt. Jag kände inte Sara själv men efter vad han har berättat lät hon som en ovanligt livsglad tjej, full av energi och drömmar. Men där tog det slut.
Frågan han ställde mig och som han har ställt sig själv en miljon gånger sedan den dagen är - hur går han vidare nu? När han har röjt ur lägenheten på hennes grejer och haft begravningen som är om några veckor - vart ska han börja? Vad är det för mening med livet? Vad bryr han sig om vulkanaska eller att klara tentan? Vad hjälper det att solen skiner och vi skrider mot vår och sommar? Den han älskade mest i hela livet och som han ville spendera resten av livet tillsammans med finns inte längre. Hon är borta.
Varför tar vi saker och ting så för givna? När som helst kan de ryckas ifrån oss. Varför planerar vi för hur våra liv ska se ut om x antal år när vi kan leva här och nu? Varför väntar vi med saker vi vill göra och skjuter upp sådant vi vill säga, när det kan vara för sent?
Det finns många frågor som han aldrig kommer att få svar på. Något som tröstar är dock att hon strax innan detta hände sa till honom att han var den sista pusselbiten i hennes liv. Han bär nu ett halsband med texten "Faith" runt halsen som hittades hos henne. Han hade aldrig sett det innan. Vart kom det ifrån. Vart är Sara nu? Många frågor men få svar och en kamp att gå upp ur sängen varje morgon.
Kan vi andra lova att blir lite bättre på att ta tillvara nuet? Kan vi gå ut i solen idag och vara glada för det vi har och dem vi har runt oss? Om du inte är helt nöjd med något i ditt liv - gör något åt det. Om du har något att säga någon - säg det idag. Imorgon kan det vara för sent.
Sara, jag kände inte dig, men jag vet att du finns någonstans. Tack för att du gav Joel den tid du ändå gjorde. Lite tid är bättre än ingen alls.
Körslaget

Äntligen någon som orkar yttra sig om Körslaget i TV4. Jag vet att smaken är som baken men av (tydligen) flera miljoner som ser programmet varje vecka, hur många tycker faktiskt att det är bra? Räknas förresten reprisen in i de siffrorna då de flesta ligger bakis på soffan och det lika väl kunde varit finska nyheter som rullade i rutan? Själv får jag ont i huvudet av körer som inte kan hålla tonen. Jag kan verkligen inte sjunga själv (förutom karaoke med lite röda antioxidanter i blodet) men jag hör om det inte låter bra när andra sjunger. Och detta på bästa sändningstid - hua. Då slår jag hellre över till SVT1 och ser Så ska det låta. De kan i alla fall sjunga. Det går också lika bra - eller bättre - att stänga av TV:n helt och hållet och hitta på något annat. Igår var dock Pauline med (ja jag erkänner, jag satt nedsjunken i soffan efter en lång vecka). Jag gillar personligen inte hennes musik, men vad underbart hon sjunger. Det är underhållning. Men Körslaget, snälla?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)