25 År Sedan

I dag är det visst 25 år sedan som Palme mördades. Jag minns det inte. Jag var bara tre år. Visste ni att 130 människor har erkänt Palmemordet. Hur går det ihop sig? Det gör det inte. Det var Pettersson. Säger de som bör veta.

Groggy Kassörska

Jag handlade lite på vägen hem. Jag hade en ryggsäck med datorn i eftersom jag inte kan bära något. Kassörskan såg när jag packade ner grejerna jag handlade i ryggsäcken. Bara lite yoghurt och grejs. Hon såg mina kryckor. Hon sträckte mig en plastkasse.

- Här, ta en kasse. Det blir lättare då.

Jag tittade lite skumt på henne.

- Hur då, tänker du? Och så visade jag kryckorna extra tydligt.

- Ja men du kan ju inte bära det där på ryggen. Det blir ju tungt.

Jag tittade ännu skummare på henne.

- Men hur har du tänkt att jag ska bära en kasse då? frågade jag och började faktiskt att skratta.

Kassörskan kände sig dum.

- Nej, det är klart...

Jag som trodde att jag var groggy. Snäll tanke, men dum.

Ordning & Reda

Vad skönt det är med ordning i lägenheten. Jag städade i går kväll också (fast det kanske jag inte skulle sagt eftersom jag har lovat att vara still?). Men mitt golv är halt så jag kan liksom åka skridskor runt i strumporna och behöver inte riktigt gå, som är det som gör ont. Det funkar. Ordning och reda var även min dator när veckan drog igång. Jag har ju haft hur mycket tid som helst att organisera mig i helgen när jag inte har orkat göra så mycket annat.

Jag förstår varför jag inte får köra bil på de där tabletterna, för hjälp vad groggy jag har varit i dag. Satt i ett nästan tre timmar lång möte i eftermiddags och fick kämpa för att hålla mig alert. Tur att det var intressant, det hjälpte. Lite jobbigt att det var på typ femte våningen i ett gammalt hus på Grev Turegatan, utan hiss. Jädrar vilka starka armar jag kommer ha snart.

Färgglad

Tills jag är uppvärmd jobbar jag från soffan. Dagen börjar i rosa och lila.

Sjukskriven, Jag?

Är 2011 hypokondrikernas år? Förstanyheten i Nyhetsmorgon i dag och det första jag hörde när jag satte på TV:n i morse var att Försäkringskassan rapporterar att folk är sönderstressade och inte hinner vara sjukskrivna ..... ..... ..... ..... ..... Tystnad.

Den här hypokondrikerbloggen ska snart få en annan vändning. Nu har jag klagat så det räcker, men jag har ändå varit tvungen att få ur mig min frustration över att vara trasig. Det är jobbigt. Jag är inte mig själv. Enough said.

Jag har fortfarande min tå tejpad för den är inte helt hundra. När jag drog bort tejpen innan följde tydligen en del av foten med för det började "spruta" blod. Kan det räcka nu eller? Jag har inga plåster hemma. Tejp och papper löser i och för sig det för stunden. Jag åker in till jobbet och blir omplåstrad av Håkan, för nej, jag tänker inte vara sjukskriven. För att jag inte hinner ja, men mest för att jag varken vill eller behöver. Bara det där smärstillande pillret kan börja verka så att maskineriet blir smörjt så ska det nog bli fart på mig.

Duktig Med Ångest

I kväll har jag gjort något som har legat över mig länge. Jag har packat upp resten av mina kläder ur resväskorna sedan jag flyttade. Det är inte bara skönt att bli av med väskorna från golvet. Jag inser även hur sjukt mycket kläder jag har. Jag har inte varit på shoppinghumör på hela hösten och vintern och det enda jag har handlat i klädväg köpte jag när jag var i USA över nyår. Nu har jag smygöppnat upp klädshoppingkontot inför våren men innan jag köper på mig mer ska jag göra en ordentlig inventering. Jag har ju till och med kläder med lapparna kvar på.

Duktiga Tjejer

LilSis ringde precis. Hon var ute och gick efter en lång jobbhelg. LilSis kompis Julia var med i Melodifestivalen i går. Hon var nummer två sa jag hann se henne innan jag däckade. Hon sjöng riktigt bra. Ingen vinnarlåt, men hon var duktig.

På tal om att däcka, dags att ta medicinen igen och bli trött. Jag skulle behöva en klocka som påminner mig att ta den. Får nog använda min kära iPhone till detta. "Mycket viktigt att jag inte glömmer den en enda gång" säger mamma. Telefonen gick varm i går från folk som var oroliga. Men kom igen, jag kan ta hand om mig själv, you know it. Knät har förresten svullnat av bra. Jag kan snart börja böja det igen.

Godissugen

Varför blir jag alltid så godissugen på söndagar? Jag som hade bestämt mig för 0,00 socker i en månad framåt åkte dit. Jag får ingen cred för att jag valde naturgodis istället för Karamellkungen. Samma skit, men jag tycker att naturgodis är godare. Busted.

Bra Självförsvar

Den här kryckhoppningen är faktiskt bra träning för mina klena armar och handleder. Jag börjar få till det nu. Tur att jag har pikar på kryckorna. Nu behöver jag inte vara rädd när jag hoppar hem själv på kvällarna. Bättre än maze.

Träna Smart

Där fanns en artikel om att "springa smartare". Kanske något för mig tänkte jag, men jag lärde mig inget nytt. Hoppade till gymmet istället och rehabtränade mina vader. En trogen tränarkollega från simcampet i december har skickat mig en gammal artikel från Runner's arkiv om just skadade hälsenor. Nu ska jag bli hel, whatever it takes.

Slapparsöndag

För övrigt var det en slapparsöndag till att börja med. Har kollat lite Solsidan, läst lite Runner's. Jag läser normalt aldrig ledare i tidningar, men Åkessons är bra. Han är sådär lagom kaxig. Han slutar alltid med samma mening: "För övrigt är det här en tidning som ingen borde få tillåtelse att vara utan". Jag håller med.

Ny Favvo

Jag tillverkade en ny favorit i dag. Grekisk yoghurt med cashewnötter (istället för valnötter som är vanligt) indränkt i honung. Testa.

Är Ensam Stark?

Mitt personliga svar på frågan i rubriken är - ja. Jag återkommer till detta.

Jag har svårt att lita på människor. Det finns egentligen bara fem människor jag litar på till 100%. Som jag vet alltid ställer upp på mig och som finns där. Det är min egen familj, mig själv inkluderad. Mamma, pappa, storebror och lillasyster, och så jag själv. Jag kan förresten lägga till en sjätte person - min au-pairpappa Tony. Det finns givetvis andra människor som jag tror och hoppas skulle ställa upp, men familjen är given. En stor trygghet.

Det här med att ensam är stark. Jag har varit singel i hela mitt vuxna liv (lite beroende på hur man ser på det, men jag ser det som så). Jag har gjort väldigt mycket de senaste tio åren. Rest mycket, upplevt mycket, utsatts för alla möjliga olika utmaningar. Jag har klarat av det här själv och det har stärkt mig. Därmed är jag stark ensam.

Är man ännu starkare om man är två, om man har någon att dela livet och alla upplevelser med? Någon utanför närmsta familjen att lita på? Det vet inte jag (hur skulle jag veta?) men jag hoppas väl i alla fall att livet blir mer värdefullt när man delar det med någon och har någon att bry sig om. Att jag är stark ensam betyder att jag inte behöver någon annan för att känna att jag duger och för att må bra. Det betyder dock inte att jag inte vill ha någon som får mig att känna detta och inte minst att jag vill kunna lita på någon (den blir svår). Den stora utmaningen ligger väl i att hitta någon som vill det här tillsammans med mig. Jag är för första gången beredd att anstränga mig för att göra det. I dag, om en månad eller om ett år. Men som Frank i Tele 2:s senaste reklam säger:

- We already have a great product, so there's no need to rush it.

Smärta

Jag satte på TV:n när jag vaknade. De pratade om smärta hos Tilde i Nyhetsmorgon. Which reminded me, äntligen fick jag ta en till av de där tabletterna jag fick av doktorn. Jag som vanligtvis får dåligt samvete om jag bara tar Voltaren nu för tiden, för jag tycker inte om tabletter. Kan jag vara utan så är jag gärna det. Just nu behöver jag dem dock. Jag hade inte så farligt ont i fötterna under dagen i går, men när smärtstillande började släppa i går kväll kunde jag inte gå igen. Så tänker jag på dem som har kronisk smärta, som det pratas om på TV. Fy f-n. Jag har haft konstant ont någonstans i ett halvår nu. Det ena har dragit med det andra. Jag är sjukt less på det. Ändå är det ingenting när jag sätter det i perspektiv. Dessutom har jag fått förståelse för alla funktionshindrade. Jag letar efter hissar och rulltrappor överallt och himlar med ögonen om det inte finns. Trappor är jobbigt och gör ont. Man ska vara glad så länge man är hel och frisk. Mitt nuvarande tillstånd har jag delvis orsakat själv, varför det faktiskt inte är alls synd om mig. Fast när man ser mig på kryckor kan man nog tycka det ändå. Det är inte jag.

Jag lade mig på soffan klockan åtta i går. Hade på Melodifestivalen. Jag somnade någonstans mitt i. Sov i och för sig dåligt för jag kan bara ligga på rygg med knät, men jag vaknade först klockan åtta på morgonen igen. Tolv timmar i sängen, när hände det sist? Har det någonsin hänt?

Slut Som Artist

Alltså, jag är värdelös på att hoppa på kryckor. Det är ungefär som innan man lär sig att åka längdskidor på rätt sätt. Den ena skidan åker åt ett håll och den andra åt ett annat och det är liksom svårt att få in den rätta takten. Man blir bra på det man tränar på så jag räknar med att vara en utomordentlig kryckhopperska om en vecka (om jag orkar med dem så länge).

På något sätt kom jag in till stan där jag träffade Therese och hennes pojkvän som är i Sthlm över helgen från Borås. Therese är en av världens goaste människor. Driven, duktig och genomsnäll utan att vara det på ett mesigt sätt. Bra egenskaper helt enkelt. Hade det inte varit för att jag hade tagit jobbet här uppe så hade jag och Therese helt säkert drivit några projekt ihop. Man vet aldrig vad som händer framöver. Jag sa till dem att "när ni är redo för Stockholm så är Stockholm redo för er". De verkade lite sugna på det när de skyndade vidare till hotellet för att göra sig i ordning för kvällens Romeo & Julia på Göta Lejon.

Jag är medbjuden på två utgångar och en bio i kväll. Utgång, hmm...får inte dricka, kan inte ha högklackat och är dessutom lite trött av medicinen jag äter. Bio, hmm...jag har varit på fyra biofilmer på två veckor nu. Nja. Dessutom, jag var och storhandlade (i mina mått mätt) på vägen hem. Fyllde en ryggsäck till max och lyckades på något sätt ta mig hem med den på kryckorna. Nu har jag mat för helgen så jag kanske helt enkelt bara stannar hemma i kväll. Melodifestivalen? Nja. En sak är säker, jag är i alla fall slut som artist för i kväll.

Är Jag Dum?

Jag ringde mamma innan för att säga att allt är okej även i dag. Hon frågade vad jag gjorde.

- Jag är på väg till gymmet.

- Du är ju så dum...

Men det tycker inte jag. Jag varken sprang på löpband eller cyklade. Eftersom jag inte kan böja knät, ingen fara. Nu börjar jag min egen rehabilitering. Det är ju inte så att jag inte kan någonting om kroppen, vilka muskler jag behöver stärka och hur jag ska göra detta. Jag har lärt mig den hårda vägen igen att det inte finns några genvägar så det här gången tar vi det långsamt. Det är det som kommer att bli allra jobbigast, att låta det ta tid. Jag tyckte nog efter fem månader med en bruten tå att jag hade förtjänat att få börja springa som vanligt igen med en gång. Vid närmare eftertanke, det var dumt.

Inte Klar Än

Jag fick ett fint kort härom dagen. Ett tackkort efter den begravning jag var på för någon vecka sedan. Det var min faster. Hon var inte sjuk alls. Hon försvann i en olycka. Skar sig i handen, såret blev infekterat - blodförgiftning. Det gick snabbt. Tragiskt, hemskt och orättvist.

Jag gick och lade mig tidigt i går. Satte telefonen på ljudlöst. Plötsligt vaknade jag till av att displayen lyste. Mamma. Hon hade SMS:at tre gånger och ringde en fjärde gång efter att jag hade gått och lagt mig. Hon var orolig. Särskilt eftersom jag inte svarade. Jag kan förstå det. Doktorn sa till mig att om jag börjar må illa och får frossa måste jag komma in igen akut.

Jag har koll på mig själv, ni behöver inte vara oroliga. Men visst, jag tar det på allvar. Jag är inte klar med livet, som ni nog också förstår. Jag har inte sprungit klart än på mycket, mycket länge.

Självlevande Kalender

Jag fick precis en kalendernotis om ett möte. Jag har ingen aning om vad det här är, undra om någon väntar mig någonstans nu? Det lär jag väl märka. Eller så lever min kalender sitt eget liv.

Spännade Liv

Det här är förresten sist jag var med. Det är tre år sedan. Oj vad tiden går fort. Vad ung jag ser ut. Det var jag också. Tänk vad lite jag visste då och tänk vad mycket jag vet nu. Livet är oberäkneligt och spännande - that's for sure. Jag gillar mitt liv, det är också en sak som är säker. Med eller utan kryckor. Ibland är livet bara lite mer jobbigt än vanligt. Då tar man i lite extra. Även det har sin charm.

Saknar

Jag fick precis bilder från min au-pairfamiljs årliga resa till Cloudland Canyon i norra Georgia. Här har jag varit med flera gånger, flera olika årstider. Vintern var kall men frisk. Sommaren var varm och fuktig, vi hikade i bikini och badade i vattenfallen. Jag var medbjuden även denna gång men nu får nästa längre resa vänta ett tag. Nästa år, när Grandma Gonter fyller 80 år, blir det stor fest i stugorna. Jag tror att jag ska åka och vara med. Jag saknar min andra familj. Jättemycket.

Sjukskriven?

Jag menar, doktorn frågade vad jag jobbar med. Jag svarade inte vägarbetare eller städerska. Det hade varit en annan sak. Snällt av honom att han tycker att jag ska vila, men det är inte direkt svårt att bli sjukskriven. Jag är skeptisk. Sådan är jag.

Jag kan inte säga annat än att det var skönt att gå upp i morse och ta en tablett. Jag fick inte ta någon smärtstillande i går eftersom jag bara får ta en om dagen, på morgonen. Det är för hälsenorna och faktiskt där jag har mest ont. Det var därför jag gick till doktorn i går. Knät var sekundärt men kanske "tur" i oturen att det hände just den dagen? Ja lite flyt ska jag faktiskt ha.

Varning Igen

Bilden längst upp är mitt vänstra, normala knä (ursäkta men jag har spelat både fotboll, handboll och ishockey, vi snackar inga modellben direkt utan sargade idrottsben). De andra bilderna är av mitt myskouppsvullna vänsterknä. Det ser ut och känns ungefär som ett getingstick ggr 10. Eller 20. Jag behövde inte det som topp på mina icke-fungerande hälsenor men nu är det så. Gilla läget. Men hur då? Om jag nu inte hade tyckt om mitt jobb så hade en veckas sjukskrivning inneburit en veckas semester, men den har jag redan strukit från listan som doktorn ordinerade. Sjukgymnastik lika så. Nej, jag är inte envis nu, för jobba kan jag göra ändå och träna (på rätt sätt) kan jag också göra. Jag längtar redan till gymmet, hmm?

För- & Nackdelar Som Handikappad

Jag behövde gå på damrummet före bion men det var lång kö. Jag insåg då att jag en gång för alla hade all rätt att använda handikappstoaletten. Man får se det ljusa i det mörka. Jag hann precis springa och hämta ut medicinen innan bion också. När alla andra kom med popcorn och Cola kom jag med två pillerburkar. Nu får jag varken köra bil eller dricka alkohol på en dryg vecka. Den första blir lätt för jag har ingen bil. Den andra blir värre. Inget rödvin?

Dumma Envisa Jag

Jag kom hem. Var så här nära att beställa en taxi, men jag är tyvärr lite för envis för det. Det är just den envisheten som gör att jag sitter där jag gör, närmare bestämt hemma på soffan en fredagkväll med byxorna halvt neddragna. Jag får inte av dem för jag kan verkligen inte böja benet. Hjälp, någon?

Bra Film

Jag såg en bra film i kväll. True Grit - good shit. Äntligen en bra bio. Den fick mig på lite bättre humör. Annars är det lite tungt nu.

Smärtstillande

Håkan tyckte att jag behövde lite smärtstillande också. Tur att jag inte har hunnit hämta ut antibiotikan än. Det är ju ändå fredag. Vågar bara inte tänka på hur jag ska ta mig hem härifrån. Färdtjänst?

Ynkling

Håkan kom förbi och tyckte jättesynd om mig (så klart) och undrade vad jag ville ha (så klart). Han har fattat nu att jag inte vill ha mer kakor och godis och kom istället med lite jordnötter. Tur att man har någon som bryr sig om en när man har ont. För stackars lilla mig vad ynklig jag är.

Jag Fattar

Jag tröstfikade med Linda som är på besök från Göteborg över helgen. Hon både skrattade och tyckte synd om mig. Det är lite så jag känner. Om jag skulle titta på mig utifrån skulle jag nog se en hypokondriker. Jag känner mig i alla fall som en. Jag är normalt aldrig sjuk, aldrig skadad. Never. Men nu verkar jag dra på mig allt. En olycka kommer sällan ensam, men snälla, I get it. Jag har fattat att jag ska ta det lite lugnare. Han Där Uppe behöver väl inte straffa mig så hårt för det?

Varning För Stark Bild

Det ser väl inte så farligt ut, men heltskumt hur mitt knä har svullnat upp. Det här var dessutom för några timmar sedan när jag satt hos doktorn. Nu har det svullnat ännu mer och syns till och med igenom jeansen hur stort det är. Kanske ska gå och hämta antibiotikan som doktorn skrev ut? Fick även starka smärtstillande till mina hälsenor, sjukgymnastik till desamma och en veckas sjukskrivning. Kryckor också eftersom jag verkligen inte kan gå alls. Det känns som ett steg fram, två steg bakåt. Skit också. Var tvungen att fråga innan jag gick hur man gör när man är sjukskriven. Jag tror jag hoppar det. Jag är ju ingen maratonlöperska på heltid. Tänka, maila och prata i telefon kan jag väl göra ändå? Men skit också...

Som En Fånge

Jag känner mig verkligen som en fånge i min egen kropp. Inte nog med tån och hälsenorna. Jag har haft ett sår på knät i några veckor. I går svullnade knät upp runt omkring och nu är det bra mycket större än vad det bör vara, helt rött och går inte att böja. Why, why? Det räcker nu. Att inte kunna ta sig fram obehindrat (eller över huvud taget) suger. Jag trodde aldrig att jag skulle komma in till Cityakuten där jag nu sitter och väntar med fina plaststumpor på skorna. Har gått med plågsamma myrsteg hit. Pust igen. Jag har fått nog. Fixa mig, laga mig. Jag är inte gjord för det här. Jag ska bara springa.